Gamla valberättelser

Ur boken ”Vinterland” av Claes Krantz från 1957

Av alla bohuslänska bilder från äldre tider vet jag ingen som förmedlar ett starkare intryck av vinter och frusenhet än den som sydamerikanen Francesco de Miranda i sin dagbok 1787 tecknade av en utflykt till skärgården.

Han huttrade både inomhus och utomhus och tyckte att kölden var djävulsk. Ändå kan temperaturen inte ha varit så värst låg, ty ingen is hindrade seglatsen mellan skären, och sillfisket pågick som bäst. Men Miranda var sydlänning och van vid ett annat klimat.

Det vintriga i hans impressioner hänför sig dock inte till de direkta påståendena om kylan, utan det kommer fram i hans glimtar från arbetslivet i skärgården just då. Den bild som frammanas, är inte bara vintrig utan arktisk: båtar och människor i rörelse och arbete med att inbärga havets silver, lekande sälar på klipporna och i centrum av tavlan en stor val upphalad på land och i färd med att styckas för kokning till tran. Läsaren får en vision av ishavskust.

Valen, en bjässe på sjutton meter i längd och tre i diameter, hade kommit inrusande på Elgöfjorden och gått på grund. Med otroligt besvär och användande av alla tänkbara tillhyggen hade den avlivats och förts till det stora trankokeriet på Stensholmen. I en tross som gjorts fast i stjärten hade åttio man halat men dragits med i vattnet nästan allihop när valen gjort ett slag.

Kolossen beräknades ge trettio tunnor tran. Miranda var inte den ende som noterade den levande råvarans ankomst till trankokeriet. En meddelare till Götheborgs Tidningar mätte upp kadavret, som befanns vara av honkön, samt åstadkom med tumstocken i handen en beskrivning av den stora damens alla intressanta kroppsdetaljer: ”Natten mellan d. 14 och 15 nov. inkom uti Elgöfjärden 1½ mil öster ifrån Marstrand en valfisk, kallad nordkapare, som morgonen därpå fångades på grund vid handelsmannen hr E. H. Åkermans på Stensholmen belägna trankokeri, därigenom att flera vässade järnstänger stöttes i densamma, sedan man med armstjocka nya trossar om stjärten, vilka söndersletos som trådändar, förgäves sökt draga fisken i land.

Denna var är en hona, svart på ryggen och runtom på halva stjärten samt vitgrå under buken. Längden efter ryggen och buken är 23 alnar, 4 tum, efter sidan 24 alnar 6 tum, ifrån nosen (rostrum) till ögat 24 alnar 22 tum. Blåsgatten (fistula) 8 tum, utgöres av 2ne hål, 1 tum mellan vardera som fisken kan öppna och sluta tillsammans samt därmed spruta vatten så högt som en liten mast. Ifrån ögat till vingen eller fenan (pinna pectoralis), varmed han hjälper sig fort på sidan, är 2 alnar 12 tum, själva fenan är 2 alnar 13 tum lång och 18 tum bred, nosen 4 alnar lång, bred vid pannan 1 aln 15 tum. Tjockleken runtom vid ögat är 14 alnar, vid fenorna 13 alnar 8 tum, runtom vid vulva 8 alnar 16 tum, vid själva stjärten 2 alnar 3 tum. 7 alnar från stjärten på undra sidan är anus, som har tre tums diameter, vulva där ovanför är 10 tum lång med en 8 tum lång clitoris; 5 tum ovanför äro 2ne hål av 6 tums längd, varutinnan brösten eller spenarne äro synliga. Själva öppningen i munnen är 4 alnar lång; tungan som sitter fast vid käkbenet 4 alnar 16 tum långa och 11 tum breda. Barderna eller fiskbenen äro på denna fisk 890 å bägge sidor. Ichtyologer kunna, ehuru oordentelig denna beskrivning är, dock finna, om denna val skall anses för grönlandsvalen (Balæna mysticetus) eller Balæna musculus (nordkapare).”

På vägen ut till kusten hade Miranda passerat genom Gullbringa herrgårdsallé, som gett honom en första antydan om förekomsten av valar. Den ståtade nämligen då med en spetsig portal hopfogad av valkäkar. Sådana minnesmärken har det funnits på flera håll i Bohuslän.

På Käringön går det ännu idag an att promenera under valben ned till hamnen. Huruvida dessa originella portaler är souvenirer efter strandade valar, eller om de har förts hem från fjärran hav av bohuslänska fångstmän är svårt att avgöra. I varje fall har det funnits åtskilliga valfångare i kustlandet. Under Grönlandskompaniets dagar på sjuttonhundratalet och sedan under Aktiebolaget Ishavets tid i förra seklet försökte mer än en bohusläning och göteborgare att göra pengar på sysslandet med tran och andra produkter från havsdjupens storvuxna invånare.
Men de kustbor som varit med om att fånga val utan att lämna de västsvenska hemmavattnen är inte så många. Ändå var det inte längre tillbaka än på åttiotalet som länsstyrelsen i Göteborg ansåg det nödvändigt med förbud på valfångst i själva Bohuslän. Malmska valen, som nu sedan mer än nittio år står och luktar illa på Göteborgs naturhistoriska museum, var en relativt sällsynt gäst vid vår kust. Men han hade både sina föregångare och sina efterföljare. Räknar man ihop de valbesök i vår skärgård, som är kända genom anteckningar, så blir det en ganska lång lista. I en del fall blev de främmande bjässarna fångade och utnyttjade, i andra visade de sig bara ett slag och försvann efter att ha vållat en del uppståndelse bland skärgårdsborna.
Nästan alltid kom de i samband med något av de stora sillfiskena.

Beträffande sillvalar, som ansågs driva in sillen under land och alltså var högst nyttiga varelser, stadgades redan för sjuhundra år sedan, att den som dödade dylika skulle straffas med böter. Sill och valar hörde ihop. Men pålitliga uppgifter om valarnas förekomst vid kusten finns inte från tidigare fångstperioder än sjuttonhundratalets. Redan från periodens början omtalas att valar hade visat sig utanför Hisingen.

Och 1763 meddelades att en hel hop valar hade uppträtt i skären utanför Göteborg. Bland annat var det en vars längd uppskattades till trettio à trettiofem alnar, som hade låtet se sig utanför Älvsborgs fästning. Där gick han fram och tillbaka i fjorton dagars tid och sprutade vatten ända upp till trettio alnars höjd. Ett tiotal år senare berättade trovärdiga fiskare att de vid Gravarne hade sett två valar jaga ett stort sillstim in mot iskanten – det var sträng isvinter det året.

När stimmet kom fram till isen vände valarna tvärt, men den skräckslagna sillen fortsatte in under isen – som gick i vågor ända till den inte längre motstod trycket underifrån utan brast med ett brak så att sillen hoppade upp och blev liggande i stora högar. Från Ljungskile rapporterades 1792 att ett par, tre valar i över åtta dagars tid hade visat sig där. De uppskattades efter ögonmått till mellan trettio och fyrtio alnars längd, och allmogen såg dem inte utan onda aningar. Gammalt folk berättade nämligen att dylika vidunder alltid hade låtit se sig före ett krig och att ofred alltså kunde anses vara i faggorna igen.

De mera förståndiga nöjde sig emellertid med att betrakta valarna som ett förebud till rikt sillfiske. När den senaste sillperioden började i slutet av sjuttiotalet dök även valarna upp igen. Redan under första fiskesäsongen rände en val upp på ett skär vid Hällevikstrand. Den var visserligen inte mer än tio alnar lång men förorsakade i alla fall ett drygt arbete, då den skulle flottagas och bogseras bort. Den fördes in till Göteborg, där ett ombud för naturhistoriska riksmuseet uppträdde som spekulant på den. Fiskarna begärde femhundra kronor för den. Ett par år senare uppträdde en fyrtio alnar lång bjässe i Gullmaren. Han utsattes för beskjutning men klarade sig undan. En ångare som följde i hans kölvatten hade svårt att hålla sin kurs – så våldsamt rörde valen upp  vattnet.

På Danafjorden och ända inne vid Stenungsund frustade stora valar omkring, och i Marstrand blev det en förfärlig uppståndelse när folket en söndag kom ut ur kyrkan och fann en tjugo alnars val piruettera mellan båtarna i hamnen. Kvinnorna skrek i himmelens sky, och karlarna var beredda på att få se båtarna vända kölen i vädret, men när valen hade roat sig med sina konster en stund stack han i väg ut genom inloppet och försvann. Från än den ena, än den andra platsen på kusten meddelades att valar hade plöjt omkring tillsammans med sillstimmen, men ingen bohusläning kom dock på idén att anställa särskild jakt på de långväga gästerna. Detta gjorde däremot en del företagsamma norrmän. Det började redan i samband med fisket 1871.

Två norska snipor med två man i varje valde fjordarna kring Strömstad till sina jaktmarker. Deras villebråd var den stora mängd tumlare och andra småvalar som svärmade i närheten av fiskeplatserna. Så fort ett djur visade sig vid vattenytan, prickades det i huvudet med en kula och började plaska omkring i uppenbart omtöcknat tillstånd. Under tiden närmade sig jägarna och på lagom kasthåll rände de harpunen i valen, bogserade den till närmaste land och styckade den. Varje djur gav i medeltal trettiofem liter tran.

Ett par dussin valar i veckan kunde fångstmännen räkna in när det ville sig väl. Följande vinter opererade de norska skyttarna ända ned i marstrandstrakten, där de bland annat kom över en val som var cirka sju meter lång och vars skelett sedan gjordes till museiföremål i Stockholm. Ett par år senare blev själva Göteborgs hamn skådeplatsen för en valjakt. Djuret som var inemot femton meter långt hade klarat sig upp genom hela inloppet, gjorde till och med en sväng in i Stora Hamnkanalens mynning och fortsatte därefter uppåt älven.

Först ovanför Hisingsbron blev det skrämt av en ångare och vände. Reträtten artade sig dock svårare än infärden. Ty på båda sidorna av hamnen hade jaktintresset mobiliserats. Ångslupar och roddbåtar svärmade omkring den flyende valen, och vid relingarna stod ivriga jägare utrustade med bössor, harpuner, båtshakar och andra i hast hoprafsade vapen. Ett trettiotal skott träffade bjässen, och hans sidor misshandlades med hugg- och stickverktygen, men han sam vidare som om ingenting hade hänt. Vid Nya Varvet fick han en svår pers i det han omringades av tio à tolv ångslupar, men där räddade han sig genom att dyka och sedan fortsätta i djupa rännan ut förbi Böttö. Där måste förföljarna ge slaget förlorat.

 

I december 1880 härjade en tysk ångare, Alexander, i skärgården mellan Strömstad och Fjällbacka. Ombord på den fanns en norrman som prövade en ny metod, vilken gick ut på att döda valarna med elektricitet. Med harpunen som slungades mot valen följde en elektrisk ledning från ett batteri ombord. Försöken misslyckades dock. Både batteri, ledningar och harpuner befanns för klent tilltagna. Valar var det emellertid ingen brist på. De lockade till nya experiment, och i början av 1881 skedde den första avlivningen av en val på elektrisk väg. Strömmen var då tillräckligt stark och redskapen höll. Valen dog ögonblickligt, så fort den hade träffats av harpunen.

På hösten samma år var det meningen att försöken skulle fortgå från den norska ångaren Haabet av Kristiansand. Denne var ett regelrätt fångstfartyg, som för säsongen hade förhyrts av en svensk firma. Den förde emellertid norsk flagg och hade sin besättning av tränade norska valfångare ombord. Nyheten om företaget sipprade ut redan under utrustningen och väckte ovilja bland de bohuslänska sillfiskarna. När kapten G Sørenssen med Haabet anlände till Strömstad, kunde han därför tydligt märka att han var en ovälkommen.

Den förste som hälsade på honom ombord var länsmannen, och denne avrådde på det bestämdaste från upptagandet av valjakten, som inte bara skulle ske elektriskt utan även med kanon. Fiskarna skulle bli rasande, sade han, ty de ansåg att skjutandet efter val skrämde bort sillstimmen. Att avhålla sig från skottlossning var alltså det minsta valfångaren kunde göra, menade länsmannen. Kaptenen var inte riktigt övertygad om att länsmannen ägde rätt att hindra honom. Han telegraferade därför till sin uppdragsgivare, den svenska firman, och bad om råd. Som svar fick han följande telegram: ”Jag har samtalat med landshövdingeämbetet, som givit besked att enligt svensk lag kan ej valfångst förbjudas, så vida den ej bedrives i närheten av notfiske och sålunda hindrar dylikt. Således kan ni lugnt fånga val, dock med iakttagande av att ni håller er ur grannskapet av pågående notfiske och i övrigt iakttager att ej översegla utlagda fiskeredskap.

För att ej fiskrarne må anse sig förfördelade befaller jag utomdess att undvika med ångaren gå in bland sillstim i närheten av land. Iakttages detta, böra fiskrarne vara nöjde med att ett rovdjur, som jagar sill, fångas.” Därmed ansåg skepparen saken klar. Han visade telegrammet för länsmannen, som fick göra en avskrift av det för att ”lugna fiskrarne”. Nöjd i hågen kastade kaptenen loss från Strömstad och gav sig ut på fångstfältet. Men i tre veckor irrade han omkring utanför kusten utan att se skymten av en val. Först i början av december uppenbarade sig villebrådet i Kosterfjorden. Jakten sattes igång och därunder avlossades ett och annat skott. Sillfiske pågick samtidigt i trakten, som vanligt med växlande lycka. Men då Haabet nästa gång kom in till Strömstad, fick kaptenen veta vad klockan var slagen. Länsmannen infann sig ånyo och förde med sig en skrivelse undertecknad av tjugotre fiskare.

Samtliga dessa betygade att Haabet med sin vilda jakt och sin skottlossning hade jagat bort sillen ur fjorden. Kapten Sørensen påpekade, att femhundra tunnor sill hade fångats på en plats dagen efter det han legat där och skjutit, men detta hjälpte inte. Fiskarna yrkade åtal på valfångaren, och länsmannen stämde honom för att han under pågående fiske hade lossat skott i skärgården. Under dylika omständigheter ansåg kaptenen det inte rådligt att på nytt visa sig ute vid sillfiskevattnen. Han vände hem till Norge. Därefter fick han inför Vette häradsrätt stå till svars för sitt tilltag. Juristerna där visste dock inte riktigt, om de skulle betrakta detta som jakt eller fiske. För att vara på den säkra sidan dömde de honom enligt fiskeristadgan för olaga fiske och enligt jaktstadgan för olaga jakt, men trots denna dubbla brottslighet blev böterna inte mer än tio kronor. Länsstyrelsen i Göteborg tyckte också att det var alldeles uppåt väggarna med så billiga följder.

Den skrev till regeringen och begärde utfärdandet av en förordning med totalt förbud på valfångst i Bohuslän under pågående sillfiske. Visserligen hade vetenskapen inte velat bekräfta fiskarnas absoluta tro på att valarna hjälpte till att driva in sillstimmen i fjordarna och alltså var nyttiga djur, men länsstyrelsen ansåg i alla fall, att man måste ta hänsyn till en så utbredd folkmening. Mellan förste september och förste april borde följaktligen valfångst vara förbjuden på svenskt vatten vid vite av fyra tusen kronor för varje dödad eller jagad val. Kungl. Majestät gick med på att förbjuda valfångst under vintermånaderna, men som väl var blev den stränga bötesföreskriften inte verklighet, annars hade några fiskare från Sotenäset dyrt fått betala det äventyr de upplevde några år senare. De låg ute på Soten och höll på att dra sina sillgarn, då de upptäckte att en stor val hade irrat sig in bland länkarna. Han höll sig emellertid stillsam – det verkade som om han låg och sov.

En av fiskarna råkade emellertid få se att en dragglina hade lagt sig som en snara omkring valens stjärt, och han ropade ut sin upptäckt till båtarna runt omkring för att få hjälp med inhalning av den fina fångsten. Ändar langades över till alla båtarna och halandet började. Men då vaknade valen till liv. Med en fruktansvärd fart satte han av utåt havet, och båtarna, som redan hade gjort fast sina ändar, hade bara att hänga med. Det blev en surfingfärd där både båtar och redskap svävade i fara, men innan någon hann att undra över hur den skulle sluta, upphörde bogseringen tvärt, och fiskarna fann till sin förskräckelse att de hade valen tumlande omkring mitt emellan båtarna. Ett roder vispade han till med stjärten så det flög iväg med ett brak, och över en annan båt gapade han som om han hade tänkt sluka den. Med nöd och näppe klarade den sig undan att kantra. När den första förskräckelsen hade lagt sig tog fiskarna itu med försvaret. Med yxor, båtshakar, knivar och åror bearbetades valen så, att han snart svårt sårad vände den vita undersidan uppåt. Det såg ut som om han hade fått nog och båtarna låg som i ett hav av blod, men just då försvann bytet i djupet med sådan fart att den tjocka bogserlinan slets av. Fiskarna fick återgå till sina garnlänkar och slå den opåräknade fångsten ur hågen. På norskt vatten – i Christianiafjorden och omkring Hvaleröarna – fortsatte valfångsten till sekelskiftet eller något mer. Kanonbåtarna Alfhild och Svensksund erhöll i tur och ordning order om att hålla ett öga på norrmännen, som enligt vad fiskare och fyrfolk försäkrade, stundom visade föga respekt för den osynliga skiljelinjen mellan broderländerna. Att någon verklig jakt hade bedrivits på svenskt område kunde dock inte ledas i bevis. Risken att fånga val med kanonbåtarnas kulor susande om öronen vågade de närgångna fångstmännen inte ta. När sillen lämnade kusten och drog till havs, gjorde även valarna detsamma. Men förbudet på valfångst i Bohuslän från höst till vår gäller ännu.