Det har sannerligen varit en intressant månad, när det gäller späckhuggare. Först gick det att verifiera att den ensamma hannen som Peter Grahn och Malena Simonsson fotograferade i full vigör den 21:e april verkligen var samma individ som lade sig stilla – i flera veckor – på grunt vatten i Limfjorden för ett år sedan. En intressant späckhuggare, på många sätt. Han observerades även den 14:e maj, utanför Tjörn, samtidigt som ytterligare en ensam späckhuggarhanne observerades utanför Smögen.
Vid månadsskiftet april/maj kom ett par rapporter om att en mindre grupp späckhuggare observerats i våra vatten (Donsö, Smögen, Väderöarna). Det förmedlar FB-gruppen Sveriges späckhuggare.
Och så dramat med den ensamma hannen, som antagligen vara samma som först observerades av flera personer den 14:e, 15:e och 16:e maj utanför Smögen, och sedan blev funnen död i småbåtshamnen, Hunnebostrand den 18:e maj. Många instanser blev inkopplade för att skyndsamt bärga valen (Kustbevakningen, kommunens räddningstjänst, polisen…), och få den till Lysekil. Dit tog sig två patologer och en biolog från SVA (Statens veterinärmedicinska anstalt), samt en norsk späckhuggarforskare, redan morgonen efter för att obducera och ta prover.
Den döda späckhuggaren var längre än man förts trodde – 6,8 meter – hade nedslitna, dåliga tänder och var avmagrad. Den vägde cirka 2,8 ton, vilket är långt mindre än den borde väga, och möjligen hade den dött av hög ålder. Med tiden lär vi få veta mer.
Det finns många bilder på den döda späckhuggaren. Peter Grahn fotograferade den vid liv ett par dagar innan. Ett ståtligt djur.
